Iaido

Bruket av svärd i Japan går långt tillbaka i tiden, åtminstone sedan 200-talet, men det var raka svärd man använde då. Svärdet fick sin böjda form på 800-talet under Heian-perioden i samband med att man började strida till häst, och från 900-talet ser det Japanska svärdet ut ungefär som det gör idag, om än detaljer som längd, kurvatur etc varierat under olika perioder.

Samurajerna kallade bruket av det skarpa svärdet för kenjutsu, vilket betyder svärdsteknik. Det var riskabelt att öva mot varandra med riktiga svärd, och därför kom man i träningssammanhang att använda sig av träsvärd, sk bokken eller bokutô, (lit. träsvärd). Under den långa fredsperioden, från 1600-talet och framåt, kom övningarna att skifta karaktär från praktiska krigsinriktade tekniker till karaktärsdanande svärdsövningar som man kallade, kendô, dvs svärdets väg. Ett nytt mindre riskabelt övningsvapen, shinai, konstruerades. Det bestod av flera bambuspjälor som bundits samman, och med det kunde man utan hämningar försöka träffa sin motståndare, och därmed var tävlingsformen född.

Kenjutsu utgjordes av tekniker där svärdet redan dragits, men det fanns situationer där man från utgångsläget, dvs med svärdet i baljan, snabbt måste expediera en eller flera motståndare, till exempel vid vakt-tjänstgöring eller om man råkade i bakhåll. Att snabbt dra svärdet och med ett eller några få hugg göra slut på fienden kallades iaijutsu eller battôjutsu (teknik för att dra svärdet). På samma sätt som kenjutsu förvandlades till kendô kom iaijutsu så småningom att ge upphov till iaidô, en metod att genom fysisk träning förbättra karaktär och moral.

Både iaijutsu och iaidô utövas i ett flertal olika stilar, och ibland kan det vara svårt att avgöra vad som skiljer dem åt. Iaidô kan sägas ha en filosofisk inriktning, och det är själva inlärningsprocessen som ger upphov till personlighetsutveckling. Det innebär bl a att stor vikt lägges vid detaljerna i utförandet. En del tekniker grundar sig heller inte på verkliga situationer, det finns t.ex. många tekniker som utgår från knäsittande(seiza). Man sitter i seiza inomhus, och där brukade man inte bära det långa svärdet utan endast det korta, men teknikerna är gjorda för det långa svärdet. Övning sker nästan enbart i kataform, dvs förutbestämda försvar mot en viss attack.

Iaijutsu lägger mer vikt på den praktiska färdigheten, teknikerna ska vara funktionella. Förutom kataövningar förekommer tameshigiri eller shizan, dvs hugg mot rullade våta stråmattor eller bamburör. Genom dessa övningar lär man sig hålla svärdet rätt (tenouchi), vinkla svärdseggen rätt (hasuji) och kontrollera svärdet och dess huggradie och kunna hejda det (tome) så att man inte skadar svärdet eller sig själv.

Men oavsett om man tränar iaidô eller iaijutsu innebär det fysisk träning som inte är alltför ansträngande men som ändå ger förbättrad kondition och ökad arm- och benstyrka. Det är en kampkonst som passar alla. Genom att ständigt arbeta med detaljer tränar man upp sin koncentrationsförmåga. Genom att leva sig in i den föreskrivna situationen och lära sig bemästra den arbetar man upp förmågan till ständig men lugn mental beredskap eller vakenhet, zanshin. Iaidô är jämte kyûdô (bågskytte) den kampkonst som mest förknippas med Zen.

Iaidô består dels av kata, dels av etikett. Den senare reglerar klädsel, uppförande, hur man håller svärdet, hur man förflyttar sig, hälsningscermonier etc. Allt detta hjälper till att göra träningen till en alldeles speciell upplevelse som skiljer sig från vardagen. När man kommer till sin dojo och klär om till träningsdräkt lägger man samtidigt ifrån sig sina bekymmer och koncentrerar sig helt på svärdets väg. När man efter träningen träder ut i vardagen igen är man förhoppningsvis bättre rustad att ta itu med problem och oväntade händelser i livet.

Varje skola eller stil har sina egna ceremonier och sina egna kator, och vad som är rätt i en stil kan anses fel i en annan. En skola har en gång grundats av en människa som förutom att vara skicklig inom sitt område också har haft något slags gudomlig uppenbarelse som lett till utformandet av just denna stil. Sedan har stilen gått i arv från en generation till nästa och man har hela tiden strävat efter att bibehålla traditionen intakt. Ändå sker gradvis små förändringar med tiden, men grundinställningen är att man inte ska förändra stilen, utan denna skall överföras kontinuerligt från lärare till elev som sedan blir lärare för nästa elev osv.

Iaidokatan består av flera olika delmoment, nukitsuke eller drag, kiritsuke eller hugg, chiburi som är en rörelse för att skaka av blodet från svärdsklingan och slutligen nôtô, återförandet av svärdet i baljan. Därutöver tillkommer bl.a. andlig beredskap, zanshin, och mental energi i utförandet av katan.